Mimmi

Det här har varit den värsta men även den bästa morgonen i mitt liv tror jag..

Jag drömde en så hemsk mardröm.
Tingelings bur stod inte där den skulle stå. Mamma hade gett bort henne. Så jag sprang ut för att leta efter henne. Men jag hittade henne aldrig. Sen vaknade jag och berättade allt för mamma, om hur arg jag hade varit på henne för att hon gav bort henne utan att prata med mig först.

Sen då jag skulle gå ut till henne i garaget för att ta ut hon så hon fick skutta av sig lite, låg hon bara där..

Jag trodde först att hon bara var trött och vilat sig lite så där som hon brukar göra då det är varmt exempelvis.
Men sen upptäcker ajg att hon inte kan röra på bakbenen. Hon var helt förlamad, jag tog upp henne och hennes huvudet for och slängde och jag blev rädd och släppte ner henne igen.
Tingan fick panik och kastade sig runt i sin bur och kunde som sagt inte röra sina ben.

Självkart fick jag oxå panik och sprang gråtandes till mamma.
Mamma trodde hon brytit ryggen så hon tyckte att vi skulle ringa ewes pappa så han fick komma och göra slut på hennes lidande.
Jag grät och jag grät och bad att hon skulle ringa vetrinären för att höra vad som kunde ha hänt... Vad han tyckte att vi skulle göra..

Självkart trodde han oxå att hon brytit ryggen och var förlamad och att det fanns ingenting vi kunde göra än att ta bort henne. Och det bästa vore att vi sköt henne ist för att frakta henne in till stan i hennes hysteriska tillstånd.

Jag grät och grät. Jag var så förstörd inom mig. 7 år av mitt liv, 7 år som jag fått spendera med henne skulle nu ta slut.
Jag gick till henne för att ta ett sista förväl innan tony kom med geväret..
Men då hade hon förflyttat sig in i lillhuset sitt. Och hon måste ha tagit sig dit på nåt sätt. Men aldrig att hon skulle ha släpat sig in.
Tony stod redo med geväret, sa att det ändå itne fanns någonting vi kunde göra. Har hon brytit benet/ryggen så finns det ändå inget vi kan göra än att ta bort henne..
Jag lyckades locka ut henne från buren och hon vacklade omkring och man tyckte så synd om henne.
Men ajg bad om att vi skulle avakta, för att hon var mycket bättre nu. Hon haltade bara litegrann.

Ewe kom och hjälpte mig. Tingeling gick mycket bättre omkring nu, men hon såg ändå hängig ut. Vi öppnade bakdörren till garaget och lät henne lufta sig lite. Hon såg genast mycket piggare ut.
Vi gjorde en liten inhängnad som hon fick gå ut i och skutta. Och efter ett tag var hon som återställd igen.. som om ingenting hade hänt.
Tårarna kom igen, fast glädjetårar den här gången.

Nu har vi flyttat ut buren för i sommar och hon sitter i den och verkar hur pigg som helst
Och jag är hur tacksam som helst att hon bestämde sig för att inte ge upp ännu, och glad över att jag inte lät honom skjuta henne.
Hade vi inte avaktat lite, hade hon inte levt nu..