Jag gör en favorit i repris (fast den här versionen är snäppet bättre) Det här är till dig Johan!
Puss!
Muuu
Jag och Johan åkte ut till min stuga igår för att rå om varandra lite. Det var mysigt och det behövdes nog. Efter allt som hänt. Sol, pussar, öl, chips, spel och Indiana Jones.
Och jag såg en älg på vägen till stugan också. Jag tycker att det är lika spännande varje gång. Johan tycker att jag är töntig som blir exalterad var enda gång jag ser en älg. "Jäkla stadsbo, i Gummark ser man ju jämt älgar"
Jaha, men det är inte varje dag som jag ser en älg. Och jag tycker att de är fascinerande!
Och jag såg en älg på vägen till stugan också. Jag tycker att det är lika spännande varje gång. Johan tycker att jag är töntig som blir exalterad var enda gång jag ser en älg. "Jäkla stadsbo, i Gummark ser man ju jämt älgar"
Jaha, men det är inte varje dag som jag ser en älg. Och jag tycker att de är fascinerande!
Jag älskar er vänner!
Jag lyckades inte slita mig. Jag föll för frestelserna och drog till mobackenbadet där matilda och lina befann sig. Kärt återseende måste jag säga =) På tisdag ska vi träffas igen och snacka om det förgångna och bjudas på fika hos matildus. Om hon inte är alltför snål vill säga. haha
Jag gillar verkligen inte då det blir så här, att vänner skiljs åt och går olika vägar. På ett sätt är det nästan oundvikligt, i alla fall i vår ålder. På ett sätt kanske det inte är det. För jag vet att jag själv är väldigt dålig på att höra av mig till folk. Men det kanske är som du Lina sa, att vänner har man alltid kvar ändå. Pojkvänner kommer och går, men vänner består. Usch vilken äcklig klyscha det där lät som, men det stämmer nog
Jag och emmelie brukar alltid säga det till varandra de få gångerna vi träffas. Det brukar gå nästan upp till ett halvår innan vi träffas igen. Men då vi gör det, så är det som om vi hade träffats dagen innan, och dagen dessförinnan och alla andra dåtida dagar. Vi vet att vi alltid har varandra och att ingenting kommer att ändra på våran vänskap även om det skulle gå upptill 5 år innan vi sågs igen. Sådant däremot, är jävligt skönt och tryggt att veta
Nu ska jag nog träffa david för en liten promenad längst älven, eller kanske en fika på stan
Puss!
Jag gillar verkligen inte då det blir så här, att vänner skiljs åt och går olika vägar. På ett sätt är det nästan oundvikligt, i alla fall i vår ålder. På ett sätt kanske det inte är det. För jag vet att jag själv är väldigt dålig på att höra av mig till folk. Men det kanske är som du Lina sa, att vänner har man alltid kvar ändå. Pojkvänner kommer och går, men vänner består. Usch vilken äcklig klyscha det där lät som, men det stämmer nog
Jag och emmelie brukar alltid säga det till varandra de få gångerna vi träffas. Det brukar gå nästan upp till ett halvår innan vi träffas igen. Men då vi gör det, så är det som om vi hade träffats dagen innan, och dagen dessförinnan och alla andra dåtida dagar. Vi vet att vi alltid har varandra och att ingenting kommer att ändra på våran vänskap även om det skulle gå upptill 5 år innan vi sågs igen. Sådant däremot, är jävligt skönt och tryggt att veta
Nu ska jag nog träffa david för en liten promenad längst älven, eller kanske en fika på stan
Puss!
Midsommar
Happy midsommar på er alla!
Eftersom jag nyss kom hem från vietnam så har jag varit rätt utanför planeringarna inför denna kväll. Så denna midsommar firar jag med min familj. Jag tänkte att de kanske ville träffa mig lite nu då jag varit ifrån dem så länge. Det blir god mat och god (förhoppningsvis) jordgobbstårta som jag gjort till efterätt.
Eftersom jag nyss kom hem från vietnam så har jag varit rätt utanför planeringarna inför denna kväll. Så denna midsommar firar jag med min familj. Jag tänkte att de kanske ville träffa mig lite nu då jag varit ifrån dem så länge. Det blir god mat och god (förhoppningsvis) jordgobbstårta som jag gjort till efterätt.
Och eftersom förra midsommar slutade som den slutade, så är det kanske bra att jag håller mig i skinnet, och bort från alla frestelser. Det är ju ändå stadsfesten snart och då ska jag vara rykandes igen!
Jag tänker fortfarande på det ibland. Och ibland längtar jag tillbaka till ögonblicket
Kraft
Jag är glad igen. Jag packade upp min väska och började matcha mina nyköpta kläder till olika outfits. Har även fått en härlig dos av fashiontoast, hon ger mig inspiration. Insåg hur gärna jag vill ha ett par boots! Och jag hittade ett par undangömda höga converseskor här hemma som jag blev kär i. Och ett gammalt nästan oanvänt indianinspirerat smycke som jag också blev kär i. Det är härligt att hitta nya saker och mixa till nya outfits! Och jag känner mig snygg igen! Haha
()
Kan du inte bara säga orden jag vill höra?
Det är stenen inuti som är tyngst. Stenen i hjärtat, ångesten i magen.
Vi får ta det en dag i taget älskling
Det är stenen inuti som är tyngst. Stenen i hjärtat, ångesten i magen.
Vi får ta det en dag i taget älskling
Skrivkramp och hjärtkramp
Jag överger numera vår fattiga reseblogg och flyttar över igen till min kanske ännu fattigare "vanliga blogg"
Som ni kanske förstår är vi hemma igen, halvt bruna och mätta av all kultur. Vårt endags-stopp i Bangkok på vägen hem blev ganska upplevelsefullt, om det nu ens är något ord. Vi landade i B. kl nio på måndagskvällen och letade upp en hotell där vi spenderade natten. Morgonen efter åkte vi in till ett stort shoppingcenter där vi spenderade hela dagen fram till kl åtta på kvällen. Och vi hann inte ens med att gå in i alla affärer! Det var gigantiskt! Köpte mig ett par skor och nya solbrillor, typ mer än vad jag köpte under hela vietnamvistelsen. Usch vad jag ville spy på vietnams utbud av kläder! Vart man än gick så var allt "same same"
Vi ställde oss i en lååång kö för att ta taxi tillbaka till hotellet. Vi hade bokat en taxi som skulle hämta upp oss kl nio och köra ut oss till flygplatsen, så vi var ute i god tid tyckte jag då vi lämnade shoppingstället kl 8. Men jag trodde fel. Vi stod kanske en kvart i kön, träffade en svenska (som vi först trodde var engelsk, så vi pratade engelska med varandra ett tag innan vi förstod att vi alla var svenskar) och vi skulle nästan till samma ställe så vi bestämde oss för att dela en taxi hem. Det slutade med att vi blev utslängda från taxin, vi kan ha gått självmant också. Det var nog lite både och. Men han vägrade sätta på taximätaren och krävde 120 bath av oss. Det är inte mycket, men vi åkte för 70 bath in till stan, så rätt ska vara rätt. Vi bad honom att stanna bilen så vi kunde ta hjälp av vakterna som stod intill och han började gorma och skrika åt oss att stänga dörren eller hoppa ut ur bilen. Så vi hoppade ut och försökte ta en annan. Lättare sagt än gjort. Alla vägrade sätta på taximätaren och en krävde till och med upp till 400 bath! Vakterna var inte till någon större hjälp. De bara ryckte på axlarna. Till slut, då vi inte hade så mycket mer tid på oss, hoppade vi in i en taxi för 150 bath. Han var också
otrevlig till en början och bad oss att gå ut ur bilen då vi sa att vi ville ha taximätaren på. Jävla assholes vad arg jag var!Som ni kanske förstår är vi hemma igen, halvt bruna och mätta av all kultur. Vårt endags-stopp i Bangkok på vägen hem blev ganska upplevelsefullt, om det nu ens är något ord. Vi landade i B. kl nio på måndagskvällen och letade upp en hotell där vi spenderade natten. Morgonen efter åkte vi in till ett stort shoppingcenter där vi spenderade hela dagen fram till kl åtta på kvällen. Och vi hann inte ens med att gå in i alla affärer! Det var gigantiskt! Köpte mig ett par skor och nya solbrillor, typ mer än vad jag köpte under hela vietnamvistelsen. Usch vad jag ville spy på vietnams utbud av kläder! Vart man än gick så var allt "same same"
Vi ställde oss i en lååång kö för att ta taxi tillbaka till hotellet. Vi hade bokat en taxi som skulle hämta upp oss kl nio och köra ut oss till flygplatsen, så vi var ute i god tid tyckte jag då vi lämnade shoppingstället kl 8. Men jag trodde fel. Vi stod kanske en kvart i kön, träffade en svenska (som vi först trodde var engelsk, så vi pratade engelska med varandra ett tag innan vi förstod att vi alla var svenskar) och vi skulle nästan till samma ställe så vi bestämde oss för att dela en taxi hem. Det slutade med att vi blev utslängda från taxin, vi kan ha gått självmant också. Det var nog lite både och. Men han vägrade sätta på taximätaren och krävde 120 bath av oss. Det är inte mycket, men vi åkte för 70 bath in till stan, så rätt ska vara rätt. Vi bad honom att stanna bilen så vi kunde ta hjälp av vakterna som stod intill och han började gorma och skrika åt oss att stänga dörren eller hoppa ut ur bilen. Så vi hoppade ut och försökte ta en annan. Lättare sagt än gjort. Alla vägrade sätta på taximätaren och en krävde till och med upp till 400 bath! Vakterna var inte till någon större hjälp. De bara ryckte på axlarna. Till slut, då vi inte hade så mycket mer tid på oss, hoppade vi in i en taxi för 150 bath. Han var också
Och försenade till den bokade taxin var det ju klart att vi blev, men det gjorde inte så mycket tack och lov.
Resen hem gick väldigt bra och smidigt. Åkte mitt i natten och landade på falmarks ynkliga lilla flygplats kl 10.10 i morse.
Självklart skulle ju slutet på resan sluta med en liten katastrof.
Väskor började rullas in på bandet och sedan blev det stopp, det kom inga fler. Det visade sig att de hade glömt kvar en vagn med baggage på arlanda. Nu först, kl sju, fick vi väskorna. Allt frid och fröjd!
Jag har verkligen längtat hem de senaste dagarna. Men nu känner jag bara att jag vill bort från den här staden, kanske till och med bort från mitt liv. Ja nu pratar jag inte om att jag vill eller tänker ta självmord. Absolut inte, men jag mår inte bra nu och jag vill att allting ska kännas som förr. Mitt liv befinner sig inte i mitt bästa känslomässiga jag. Jag behöver stöttande vänner, framförallt saknar jag sunshine! Hon vet mitt liv innan och utan, känns det som. Men jag behöver dem alla. Alla mina sunshines.
Fan jag är så rädd..